detkretsarkringoss

                                                           


en av mina vänner påminde
mig igår om den låten, som
rubriken anger. väldigt fina
ord fick jag ta del av, talade
av smärta från en väldigt 
plågad själ, med stort hjärta.
och det fick mig att fundera
en hel del! smärta kan
bertäda in i alla dess olika
former och skepnader. och
vartenda liten människa i
världen har fått smaka på
de. eller kommer få göra
de någon gång, för eller
senare. men ändå, så finns
det ingen, av alla dessa 6.8 
miljarder människor på jorden, 
som innerligt kan förstå vad det
är man går igenom. ingen som
kan läsa av en annan och säga
"jag förstår dig", utan att
omedvetet ljuga. det finns
mycket i världen man kan och
inte kan sätta fingret, och få ett
rakt och riktigt svar på. men i
detta fallet så är det verkligen
omöjligt, världen är så
fruktansvärt orättvis emellanåt.
och när man är omgiven av
så många fina individer, så är
man på ett jävligt konstigt sett
ensam iallafall.


                                                             söndagen d 20 september 2009 - det var den värsta dagen i hela mitt liv
                                                  jag saknar dig något oerhört mycket, älskade stefan <3

jag förlorade en av världens finaste människor för 67 dagar sedan och det är en känsla som inte går att beskriva
- inte med ord - inte med text - inte med bild - inte med blod - inte med svett - inte med tårar -

det är för tyranniskt för att ens få kallas sjukdom.
martina isabell larsson

sjukt seg på att blogga, japp det är jag! men känner inte att "idag har jag vart i skolan" blogginlägg funkar varje dag direkt, det blir bara så himla plant om det är så hela tiden. iallfall så på senaste tiden så har jag hunnit med att
må bra - må kasst, skaffat man - vatt på smekmånad, lärt känna nya människor - in på djupet
alltså ett rättså normalt liv tycker jag, haha!

eftersom att jag gått och blivit lite konstig på senaste dagar, så lägger vi upp mig själv när jag sjunger - vibbar en del på rösten, kan bero på att jag var sjukt nervös och att jag sjöng för min älskade kusin, stefan♥

inledning för att förstå:

• jag bor i princip mitt ute på en åker, bland "berg", bäckar, skogar osv. alltså ett perfekt ställe på en hund att springa lös på eftersom här inte heller kör så många bilar.
• vår gamla hund, Skrållan, springer alltid runt som hon vill,lös.
• på vår "gata" 500 meter bort bor en tant i 60års åldern som vi kallar hönstanten eftersom hon springer efter sina höns och skriker deras namn och matar dem. "MARTIN OCH GUSTAV ! MAT! "
• vid deras fönster står en lapp "till eventuella inbrottstjuvar" : här finns inget att ta, tvn är 10 år gammal, radion är 30 år osv osv osv. så gå till någon annan, här finns inget att ta. visar det på att hon inte är hela normal eller?

jag va precis ute och gick med tilda och skrållan sprang lite hur som hon ville. när vi går förbi ett sommarhus springer skrållan in på uppfarten men jag kallar såklart på henne, hönstanten ser då detta och kommer ut och skriker att "där finns kattungar det kanske är det som lockar". "okeej!" säger jag och går vidare, 100 meter längre bort så springer tilda ner i en åker och när hon ska gå upp så går hon upp på andra sidan om en taggbuske  = hon fastnar och jag försöker få upp henne. när jag efter några minuter är klar med detta tittar jag upp och ser någon stå där, först tycker jag det ser ut som att det är en gammal gubbe som står och glor på mig och håller nått i handen som han ska slå mig med eller något, så blir först lite rädd.. men sen när jag kommer upp ser jag att det är hönskärringen som står där med lökar i handen. hon börjar skrika på mig om att jag inte har koll på min hund och blablabla, och jag bara "jag har ju visst koll på henne, hon är ju här i kopplet?" hon skriker att hon menar den andra hunden som springer lös och att hon såg hennne ta något djur, kanske en kanin? hon skriker om att jag inte har pli på min hund, att jag måste kolla efter henne hela tiden, att hon någon gång kanske tar en av hennes höns och massa annat grej, och när jag försöker gå iväg följer hon efter mig och skriker och när jag stannar försätter hon. till sist får jag skrika på henne att låta mig gå så att jag kan leta rätt på min hund.

är det inte naturen gång att djur jagar djur liksom... ?
och varför finns annars jägare... ?


tilda och pappa


konstig bild.. -men skrållan på marken och brummelisa i hörnet



/lovisa

ligger och gråter som ett barn :(